Italian 1489-1534 Correggio Locations Italian painter and draughtsman. Apart from his Venetian contemporaries, he was the most important northern Italian painter of the first half of the 16th century. His best-known works are the illusionistic frescoes in the domes of S Giovanni Evangelista and the cathedral in Parma, where he worked from 1520 to 1530. The combination of technical virtuosity and dramatic excitement in these works ensured their importance for later generations of artists. His altarpieces of the same period are equally original and ally intimacy of feeling with an ecstatic quality that seems to anticipate the Baroque. In his paintings of mythological subjects, especially those executed after his return to Correggio around 1530, he created images whose sensuality and abandon have been seen as foreshadowing the Rococo. Vasari wrote that Correggio was timid and virtuous, that family responsibilities made him miserly and that he died from a fever after walking in the sun. He left no letters and, apart from Vasari account, nothing is known of his character or personality beyond what can be deduced from his works. The story that he owned a manuscript of Bonaventura Berlinghieri Geographia, as well as his use of a latinized form of Allegri (Laetus), and his naming of his son after the humanist Pomponius Laetus, all suggest that he was an educated man by the standards of painters in this period. The intelligence of his paintings supports this claim. Relatively unknown in his lifetime, Correggio was to have an enormous posthumous reputation. He was revered by Federico Barocci and the Carracci, and throughout the 17th and 18th centuries his reputation rivalled that of Raphael.  Related Paintings of Correggio :. | Abducation of Ganymede | Frieze depicting the Christian Sacrifice | Jupiter and Io | Assumption of the Virgin,detail with the Assumption | Madonna and Child |
Related Artists:
Myles Birket Foster,RWS
1825-1899 English painter, illustrator and collector. After a short and unsatisfactory period working in the family brewing business, he was able to convince his Quaker parents to allow him to pursue a career in art. He was apprenticed to a wood-engraver, Ebenezer Landells (1808-60), who recognized Foster's talent for drawing and set him to work designing blocks for engraving. Foster also provided designs for Punch and the Illustrated London News. In 1846 he set up on his own as an illustrator. The rustic vignettes of the seasons that he contributed to the Illustrated London News and its counterpart, the Illustrated London Almanack, established him as a charming interpreter of the English countryside and rural life and led to his employment illustrating similar themes in other publications. During the 1850s his designs were much in demand; he was called upon to illustrate volumes of the poetry of Longfellow, Sir Walter Scott and John Milton.
Louis Gallait
(9 or 10 May 1810 - 20 November 1887) was a Belgian painter. His d his reputation especially with the large painting of Charles V's abdication. Gallait's works were considered as the basis for a desirable renewal of historical paintings because of the realism, costume faithfulness and colorful posture of his paintings. His last artwork was sent on tour in Germany and that led to new signals even among German historians. He was also a distinguished portrait painter. Gallait died in Brussels in 1887. There is a painting by Louis Gallait at the Norton Art Museum in West Palm Beach, Florida ("Art and Liberty").
georg von rosen
Johan Georg Otto von Rosen, född 13 februari 1843 i Paris, död 1923 i Stockholm, var en svensk konstnär och greve av ätten von Rosen. Han målade i den akademiska stilen, till stor del historiemåleri och porträtt. Han var professor vid Konstakademien 1880-1908 och dess direktör 1881-1887 samt 1893-1899. Som konstakademiens direktör kom han i stark konflikt med den nya generation av konstnärer som krävde reformer av akademiens utbildning och utställningsverksamhet, de så kallade opponenterna. Georg von Rosen föddes i Paris 1843 som son till generalkonsuln greve Adolf Eugene von Rosen (kallad "de svenska järnvägarnas fader") och hans hustru Euphrosyne Rizo-Rangabe. Hans första levnadsår förflöt i Paris, varifrån familjen flydde till Sverige under februarirevolutionen 1848. Han studerade 1855-1861 vid Konstakademien i Stockholm. 1862 besökte Rosen världsutställningen i London där han lärde känna belgaren Henri Leys' arbeten, målningar med scener från medeltiden och renässansen målade i ålderdomlig stil. Dessa verk gjorde ett stort intryck på von Rosen. Han skrev själv Stående hvarje dag i flere timmar, försjunken i åskådandet af dessa om en snart sagdt öfvermänsklig intuition vittnande bilder, som likväl flertalet i den stora hopen med likgiltighet skred förbi, drömde jag mig tillbaka in i en hänsvunnen tid och för mina yttre ögon försvann hela den öfriga utställningen, den omgifvande mängden, ja hela den existerande verlden! Då jag lemnade London, var jag på 14 dagar vorden 300 år äldre. Rosen uppsökte följande året mästaren i Antwerpen och tillbringade en tid i hans umgänge och i hans atelje. Återkommen till Sverige, inspirerad av mötet, målade han Sten Sture d.ä. intåg i Stockholm. Den medeltida stadsmiljön med det noggranna återgivandet av stenläggningen och den närmast osannolika rikedomen på byggnadsdetaljer känns igen från Leys målningar. von Rosen belönades med kunglig medalj för målningen, och blev hyllad och uppskattad av Oscar II på grund av bildspråket, som i hög grad uttryckte den oscarianska epokens ideal. Samma år begav han sig ut på resa och besökte Egypten, Palestina, Syrien, Osmanska riket, Grekland och Ungern där han studerade måleri. 1866 vistades han ett år i Rom och vistades sedan åter hos Leys fram till dennes död 1869. Därefter studerade han i Menchen under Karl Piloty och reste sedan vidare till Italien innan han återkom till Sverige 1871. Efter hemkomsten målade han Erik XIV och Karin Månsdotter. 1872 blev han ledamot av Konstakademien, 1874 blev han vice professor, 1879 kammarherre och 1880 professor i figurteckning och målning. 1881-1887 samt 1893-1899 var han direktör för Akademins läroverk. 1892-1900 var han även ordförande i Nordiska samfundet till bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet, numera Djurens Rätt. Han avled 1923 och förblev ogift under hela sitt liv.